De första långhåriga korna av rasen Highland Cattle kom till gården år 2000, efter att vi förälskat oss i rasen under besök till lantbruksutställningar. Då fanns det ännu inte så många långhåriga kor i Finland och de charmiga djuren med den långa pälsen, mäktiga hornen och nallebjörnslika kalvarna gick rakt in i våra hjärtan. Orsaken till att just den rasen valdes var också att Highländarna tack vare den långa och tjocka pälsen klarar sig bra ute året om och de är lugna till naturen. På gården finns idag ca 200 lurviga djur, medräknat alla åldrar från små kalvar till fullvuxna kor och tjurar.
Efter ett besök till Skottland hösten 2017 utökades vår besättning med ytterligare en skotsk koras, sommaren 2018 anlände Finlands första Whitebred Shorthorn kor till oss i form av två kvigor och en tjur. Whitebred shorthorn är likt Highlandarna en mycket tålig ras och den används traditionellt i Skottland för inkorsning till andra raser som just Highland Cattle och Galloway. Deras fina modersegenskaper och goda juverhälsa gör korsningarna till väldigt bra moderdjur och stärker avkommornas överlevnadsförmåga och tillväxt.
Lite höns och tuppar finns ocskå på gården, dels för att täcka gårdens egna behov av ägg men också för att de är mysiga och liksom hör lantgården till! Eftersom vi på gården ”alltid” haft höns och tillgång till riktigt färska ägg känns det inte som att butiksalternativet finns för oss… Lars har också som hobby att bevara Savitaipale lantrashöns, en finsk ursprungsras i många olika färger.
Läs mer om gårdens djur och egenskaper nedan:
Highland Cattle
Whitebred shorthorn
Savitaipale lantrashönor
————————————–
Highland Cattle – Rasfakta
HISTORIA
Highland cattle, eller skotsk höglandsboskap som de också kallas på svenska, är en mycket gammal skotsk koras som härstammar från den europeiska uroxen. Rasen har i många generationer utvecklats på det skotska höglandet till en stark, motståndskraftig och tålig ras. Redan på 1300-talet betade de på det skotska höglandet.
I Skottland var korna länge en mycket viktig del av de skotska böndernas liv. På mager fodertillgång och i hårt väder kunde korna föda en ny välmående kalv varje år.
De producerade också så pass mycket mjölk att det både räckte till kalven och bondens egen familj. Blod tappades av de levande korna som tillskott till den magra maten och horn, hår och skinn togs väl tillvara vid slakten och användes till olika nyttosaker. Highland cattle korna var så värdefulla för människorna i Skottland att det många gånger blev stora strider och bråk mellan de olika släktena där någon ko stod på spel. Korna användes vid den tiden också som penningenheter i olika handels affärer.
UTSEENDE OCH RASSTANDARD
Det första som man lägger märke till när man ser en Highland cattle ko är den karaktäriska långa pälsen och de stora respektingivande hornen. Ursprungligen var korna svarta, men på senare tid har de avlats fram i många olika färger som röd, gul och silvergrå. Den vanligaste färgen idag är dock olika nyanser av den röda färgen.
Korna är i övrigt relativt opåverkad av avelsurval och har inte förändrats mycket på de senaste 300 åren.
Rasen är ganska liten i jämförelse med andra köttraser och de växer också långsammare. En ettåring kviga väger ca 250-300 kg. En fullväxt ko väger i allmänhet 500-600 kg och är runt 110-120 cm i mankhöjd, medan tjurarna kan nå upp till en vikt på 1 000 kg och en mankhöjd på 120-130 cm. Rasstandarden för Highländarna är ännu den samma som den var i slutet av 1800-talets Skottland. Tjurarnas och kornas rasbeskrivning från den första stammboksföringen av Highland cattle djur 1885 i Skottland är fortfarande brukliga.
Huvudet
Highland cattle har det största och mest iögonfallande huvudet av alla brittiska nötkreatur. I rasstandarden nämns det att det är viktigt att huvudet står i bra proportion till kroppen, vilket gör att tjurarna har grövre och ”tyngre” huvud än korna. Det ska vara brett mellan ögonen, medan avståndet mellan ögonen och mulen skall vara kort och bilda en ”triangel”.
Pannluggen skall vara bred och lång med början över hela hornfästet och räcka ända ner till mulen och kinderna. Ögonen ska vara ljusa, klara och visa mod när djuret blir upphetsat. Ögonen omges av långa ögonfransar som ser till att hålla ögat rent från insekter och skräp. Nosen ska vara bred med stora utvidgade näsborrar.
Ett av de mest karaktäriska dragen hos Highland cattle är deras stora horn. Hos tjuren skall huvudet och hornen ge intryck av styrka och maskulinitet. Hornen ska vara starka och växa rakt ut från skallen och böja av framåt, nedåt. Kons horn är oftast mindre kraftfulla och är inte böjda neråt. De kan se ut på många olika sätt, ofta så vrids de bakåt, utåt i spetsarna. För både ko och tjur gäller det att hornen skall vara symetriska till huvudet och den övriga kroppen.
Nacke och bog
Nacken ska vara en tydlig helhet och på undersidan vid bringan ska det inte hänga något löst ”halsskinn”. På kon skall nacken bilda en rak linje från huvud till bog. Tjuren däremot ska ha den typiska ”tjurnacken”, eller nackkammen som det heter. Nackkammen som ska komma elegant ner till hornfästet och vara väl täckt med vågig päls, ger tjuren dess fulla maskulina utstrålning. Bogen skall vara bred och fyllig ända ner till armbågsleden.
Rygg, kropp och länd
Enligt den gamla ras standarden skall ryggen sett bakifrån vara fyllig, fint rundad och så bred som möjligt, speciellt mellan bärbenen. Den skall också vara så rak som möjligt, utan några ojämnheter. Bröstkorgen ska vara jämnt rundad utåt på båda sidorna och den ska vara djup. Kroppen ska vara ganska lång, med proportionerlig längd på korsbenet.
Korsbenet ska inte vara för sluttande utan nästan plant och svansen skall vara elegant ansatt. Korset ska vara väl utfyllt och inte urgröpt. Länden ska sett bakifrån ge ett fyrkantigt intryck. Kroppen ska vara kort och kompakt med relativt korta ben. Klövarna ska vara friska och slitstarka
Päls
Pälsen skall vara lång, vågig och tät, speciellt på de tidigare nämnda ställena som tillexempel pannluggen och tjurens nackkam. Orsaken till att Highland cattle har utvecklat så lång och tjock päls är att de under många generationer har härdats av det kalla och karga klimatet som råder på det skotska höglandet.
Speciellt för rasen är att de har dubbelt tjockare läderhud jämfört med andra koraser, viket ger ett extra skydd mot kyla. De har dessutom två pälsskikt. Det yttre är långt och ganska styvt och skyddar mot väta, medan det undre är kortare, mjukt och dunigt och håller kylan ute. När det snöar ute kan det ofta lämna ett snö lager utanpå pälsen, vilket är ett täcken på att pälsen är i gott skick och isolerar bra mot kylan.
LYNNE
Highland cattle är lugna och beskedlig djur, de fäster sig snabbt vid sina egna områden och skötare. Eftersom Highländarna inte är så hårt förädlade som våra andra koraser, så har de bevarat många av de vilda flockdjursbeteendena. Det är tillexempel noga rangordning i flocken och man ser tydligt vika djur som är högre i rang än andra. Kalvarna behåller samma rang som modern så länge som de är hos henne, men när de stöts bort eller avskiljs blir de tvungna att befästa sin egen rang i flocken. Ledarkon, som ofta är en av de äldsta korna i flocken, äter och dricker alltid först och håller ett ständigt vakande öga på omgivningen. Blir flocken skrämd för något i dess omgivning så samlas hela flocken ihop till en enda stor klunga och kalvarna skyddas i mitten av hjorden.
Samma gäller om en kalv blir rädd och ”ropar” efter hjälp, då kommer hela flocken till undsättning, oberoende av vems kalv det är. Man ska alltid tänka på sin säkerhet när man handskas med dessa djur. Trots att de oftast är lugna och snälla så har de stora horn och det räcker med att de viftar en gång med huvudet i misstag för att man ska vara i farozonen om man råkar stå för nära. Kor som just kalvat är heller inte att leka med de första dagarna då deras modersinstinkt är väldigt stark. Hon skyddar kalven om hon anser det nödvändigt
KALVAR OCH UPPFÖDNING
Highland cattle är en mycket tacksam ras att föda upp, då de är friska och starka djur som sällan behöver tillexempel veterinärvård. Kalvningen sköter korna själva, oftast utan problem och kalvdödligheten är låg. Vädret har ingen större betydelse när en ko kalvar. En kalv som föds i snöstorm när temperaturen är -20 grader har lika stor chans att överleva som en som föds en solig och vacker sommardag. Genast efter kalvningen reser sig kon och börjar slicka sin kalv torr. Endast en halv timme gammal kan den friska kalven redan stå och dia, om än på väldigt vingliga ben.
Korna har en stark modersinstinkt och tar väl hand om sina kalvar. De producerar bra med mjölk och de drabbas ytterst sällan av juverinflammationer.
Enligt gammal skotsk standard bör kvigorna inte betäckas förrän de är tre år gamla, viket är väldigt sent i jämförelse med våra andra koraser, men de kan istället kalva varje år ända upp till 20 års ålder
SKÖTSEL
Highland Cattle kan gå ute året om och kräver inga upplysta eller uppvärmda djurstallar. Vindskydd behövs dock om det inte finns en tillräckligt tät skog i hagen som kan ge skydd åt djuren. De flesta som har Highland Cattle djur har en plats under tak där de kan få mat och vatten, samt där det även skulle finns plats för dem att ligga och sova. Men trots det lägger de sig sällan under taket, utan går istället ut och lägger sig under ett träd. Många djurvänner förfasar sig vintertid över att djuren går ute i snö och kyla utan möjlighet till uppvärmda stallar, men faktum är att de hellre står ute i snön än inne i ett uppvärmt hus där deras tjocka vinterpälsar skulle bli alldeles för varma. Sådan miljö är inte bra för Highländarna eftersom pälslöss och andra skadedjur lätt då trivs i deras varma och fuktiga päls.
Ordentliga staket behövs för att hålla Highländarna inne i hagen, elstängsel är att föredra med tillräckligt kraftig vallpojke. Problem med elstängsel kan vara att när vädret är väldigt torrt fungerar elen i staketet sämre, och samtidigt så isolerar den tjocka pälsen ganska effektivt mot stötarna. Men överlag hålls de ganska bra i sina egna hagar om det bara finns tillräckligt med mat och vatten.
Fri tillgång till hö och mineraler skall alltid finnas, men kraftfoder behövs sällan förutom som tillskott i samband med kalvningarna. Stora beten på sommaren är bra, då kan korna få mycket näring och vitaminer ur gräset. Highländarna klara sig på ganska magra beten och de äter nästan allt som går att ätas som t ex sly, buskar och vass mm. Det skall alltid finnas tillgång till friskt vatten i hagen, men på vintern om det finns mycket snö kan det räcka med det då de gärna äter snö om de blir törstiga. Daglig tillsyn bör djuren alltid ha, då är det lättare att upptäcka i tid om något inte står rätt till med djuren eller om någon ko håller på att bli sjuk etc. Rutinkoller av klövar bör göras, om korna går längre tid på mycket mjuk mark nöts inte klövarna tillräckligt och kan då behöva värkas.
ANVÄNDNING
Highland cattle avlas i huvudsak för köttets skull. De växer inte lika snabbt som andra köttraser, slaktmognad först vid ca 2.5-3 års ålder, vilket betyder att de inte kan konkurrera med de andra raserna. Istället är kvalitén på köttet högre. Slaktutbytet uppgår, tack vare den kompakta kroppbyggnaden, till 70-80 %, viket är en ganska hög procent bland nötkreatur.
Highlandköttet är saftigt och marmorerat, vilket betyder att fettet som finns i köttet är insprängt i musklerna. Köttet har lägre kolesterol och fetthalt, och mer protein och järn än vanligt nötkött. Dessutom har det ofta lite ”viltsmak” tack vare att Highländarna går omkring ute och äter sly och buskar. Köttet är också bättre för glutenallergiker, eftersom korna nästan helt och hållet är uppfödda på endast gräs och hö.
Highland cattle kon ger mjölk med en speciell sötaktig smak, den är känd för sin otroligt rika och krämiga mjölk. Mjölken har ett högt mjölkfettinnehåll och används i vissa fall till specialprodukter, t.ex. i Holland.
Highländarna går att mjölka, naturligtvis kommer mjölkproduktionen inte att konkurrera med en mjölkraskos, men den kunde gott och väl försörja en familj.
Highland cattle korna har blivit allt populärare i vårt land som ”naturvårdare” eller ”landskapsvårdare”. De stängs in på gamla betesområden som växt igen, strand ängar och igenväxt gammal kulturmark för att hålla landskapet öppet. De är en ypperlig ras för detta, eftersom de gillar att lufsa runt i skog och mark och äta sly och buskar. Strandbeten tycker de speciellt mycket om, då de gillar att stå i strandkanten med vatten upp till magen och svalka sig en varm sommardag.
Highland Cattle_FackuppsatsLadda ner
=> Ni kan läsa mer om rasen Higland Cattle och utbredningen i Finland på Highland Cattle föreningens hemsida: Suomen Highland Cattle Club r.y.
—————————-
Whitebred shorthorn – Rasfakta
HISTORIA OCH URSPRUNG
Whitebred Shorthorn är en brittisk typ av nötkreatur med ursprung i nordvästra England och sydvästra Skottland. De härstammar från Shorthorn-nötkreatur, men är alltid vit till skillnad från det färgsortiment som finns i andra Shorthorns. Det har inte selekterats genom avel som andra Shorthorns (Beef Shorthorn och Dairy Shorthorn), så rasen är fortfarande en mer traditionell härdig och anspråkslös boskapstyp, likt Highländarna.
Medan det exakta ursprunget är okänt blev rasen uppmärksammad i slutet av 1800-talet när den var känd som Cumberland White. Antalet Whitebred nötkreatur, främst tjurar för korsavel, ökade efter omkring 1900 tills en separat dag behövdes vid auktionerna i Newcastleton. Whitebred Shorthorn Association bildades den 12 mars 1962 under ett möte med nästan 200 uppfödare.
2004 lades Whitebred Shorthorn till ”Rare Breed Survival Trust’s” Watchlist som en ”kritisk” status 1-ras. Eftersom rasen främst avlades för inkorsning med andra nötkreatur höll rasen på att dö ut, men genom Whitebred Shorthorn Association ser man nu till att upprätthålla rasen och att säkerställa dess existens.
Whitebred Shorthorn är en helt separat ras från Beef(kött) Shorthorn eller Dairy(mjölk) Shorthorn. Whitebred Shorthorns föddes upp huvudsakligen i gränslänen mellan England och Skottland, och även om rasens ursprung är något dunkelt är det troligt att de härstammar från de vita ”dual purpose” Shorthorn-nötkreaturen, lokalt känd som Cumberland Shorthorn. Med dual purpose menas att rasen, likt våra egna Finska lantraskor, var ämnade både för kött- och mjölkproduktion.
ANVÄNDNING
Whitebred Shorthorn-tjuren föds i Skottland främst upp som en ”korsningstjur” för att paras med vilka nötreatur som helst, men huvudsakligen med Galloway för att producera den populära ”Blue Grey”, och med Highländarna för produktion av en så kallade ”Cross Highlander”. Avkomman är väl lämpad för alla Brittiska klimatförhållanden och bra på att utnyttja de fattigaste betesmarkerna.
UTSEENDE OCH EGENSKAPER
Det typiska djuret ska ha ett fogligt temperament och en yttre päls med mjukt hår och en tjock mossig underrock. Huvudet ska vara av medellängd med ett bra brett nosparti och djärva ljusa ögon.
Halsen bör också vara av medellängd och smälta in smidigt med axlarna och toppen, i linje med ryggen. Den idealiska ramen ska ha en bra täckning av fast kött, bör vara bred vid benen, ska ha en rak topplinje och kroppen ska vara djup hela vägen med en bra bröstkorg. Det är viktigast att ben och fötter är sunda. Fötterna ska vara fria från någon tendens att vända uppåt eller inåt. Benen ska vara av ett fint platt ben och ”sitta i hörnen” för att ge ett välbalanserat utseende.
Tjuren ska ha god konformation och ha förmågan att överföra konformation och tillväxtpotential till kalvar, som kommer att trivas och växa till förstklassigt nötkött, snabbt och ekonomiskt.
Kon bör ha goda mjölkningsegenskaper, juvret ska vara kompakt med medelstora spenar, väl placerade och ha utseendet att kunna producera rikligt med mjölk.
Våra Whitebred Shorthorns
Whitebred Shorthorn har som namnet säger horn, men vi vet inte riktigt hur de kommer att börja se ut. Det finns egentligen inga bilder på vuxna renrasiga eller korsade djur med horn då kotymen är att avhorna djuren i Skottland. Vi får vänta och se helt enkelt!
Vi importerade våra Whitebreds från Longley Whitebred Shorthorn, Adrian levererade själv djuren till oss.
Vi fick en knagglig start på vårt avelsarbete då Prime Rose misslyckades med sin kalv våren 2020. Hon blev istället en utmärkt adoptivmamma till Rubin, en highland kalv som hade mist sin mamma redan en månad innan Prime Rose kalvade. Vi är väldigt positivt överraskade av hur snällt kon tog över vårnaden av Rubin, vi tror inte att detta skulle varit möjligt med en Highland ko!
Gem, a.k.a Gemma, fick en tjurkalv i oktober 2020. Han heter Rolls Royce av Björkkulla och är den första Whitebred Shorthorn som fötts i Finland.
Gemma är minst lika stolt som vi är över ”Rolle” som växer så det knakar varje dag.
=> Läs mer om rasen Whitebred Shorthorn på Whitebred Shorthorn Association’s hemsida: http://www.whitebredshorthorn.com/
————————–
Savitaipale Lantrashönor
Vi har lantrashöns på gården, av Savitaipaleen kanta. Lars har i många år varit bevarare av rasen i Lukes ”Suomalaisen maatiaiskanan säilytysohjelma” och får också årligen en liten stödsumma för arbetet genom miljöavtalet ” Uppfödning av lantraser”.
KORT FAKTA OM FINSKA LANTRASHÖNS
De finska lantrashönsen hör till stor art(alltså inte dvärg-höns). Tuppar väger mellan 2-3 kg, hönor mellan 1,5-2,5 kg. De är lätta äggläggande höns, äggena är oftast små eller medelstora 40-55 gr. Lantraserna har bra ruvnings- och födosökningsdrift samt modersegenskaper.
De tolererar bra Finlands kyla och är långlivade, livskraftiga, friska, livliga och nyfikna. Fjäderskruden är oftast rätt mörk, men varierar något mellan de olika ”underarterna”. Det finns bara en lantrashöna i Finland, men flera olika stammar/populationer som fått namn från det område de påträffats i. De olika stammarna har utvecklats i lite olika riktning, där färgkombinationer och äggfärg lite varierar beroende på vilken stamm de tillhör. Det finns 14 kända populationer i Finland, varav Tyrnävä, Piikkiö, Alho, Kiuruvesi och Savitaipale hör till de populationer som det finns flest höns av idag.
År 1998 startades Finlands Lanthönsbevaringsprogram som leds av Naturresursinstitutet LUKE.
SAVITAIPALE
Hönorna är rätt mörka och kan ha ett ”halsband” av ljusare fjädrar på halsen. Tuppen är en traditionell ABC tupp, men nuförtiden finns det även gråa och svarta tuppar.
Källor:
Lantrashöns och bevarare i Finland
=> Mer info om lantrashöns i Finland och bevaringsprogrammet hittar ni här: https://portal.mtt.fi/portal/page/portal/www/Tietopaketit/Elaingeenivarat/sailytysohjelmat/maatiaiskana